Epilog

Viborgs judiska församling gick under i vinterkrigets kaos och reste sig aldrig efter det. Viborgs judar skingrades till största delen till Helsingfors, Åbo och Tammerfors. På denna sida har vi samlat deras berättelser om församlingen i Viborg samt om församlingens medlemmars öden under och efter krigen.

Salomon Altschuler minns allt från Viborg

Leif Furman – Tidskriften Hakehila 5/2006; 2/5767

Salomon Altschulers minne sviker inte. ”Jag minns allt från Viborg. Folkets namn, telefonnummer, adresser, allt. Jag minns din svärfars far också, advokat Herold.”

Ganska imponerande, eftersom jag nämnde min frus fars viborgska bakgrund för Salomon först under denna intervju. Men Salomon Altschuler är också en pigg åldring, med ett minne skarpt som få. Och åldern är ju bara 93 år. ”Vi är inte många viborgsjudar kvar i Helsingfors nu, ett tiotal. Jag är äldst av dem.”

Salomon Altschuler har goda minnen från Viborg. ”Vi hade en mycket fin församling i Viborg, omkring 270 personer. Den var enhetlig och inte många var så kallade 'bättre folk'.” ”Vi hade alla tänkbara aktiviteter i Viborg: där fanns församlingshemmet Ahdus, ungdomsföreningen Hazair, idrottsföreningen Kadur, scouter, Wizo, Fruntimmersföreningen, ett stort bibliotek och en judisk teater. Vi saknade ingenting. Själv var jag sekreterare i ungdomsföreningen och alla protokoll skrevs på jiddisch. Vi hade mycket umgänge och samarbete med helsingforsarna och åboborna.” ”Ungefär 85 procent av oss gick i finskspråkig skola, cirka 10 procent var svenskspråkiga och resten talade ryska som huvudspråk. Av de sistnämnda gick åtminstone den finska mästaren Wulf Gurevitsch i rysk skola. I de finskspråkiga skolorna fanns ingen antisemitism alls. Jag hade verkligen goda klasskamrater. Bland de främsta fanns OS-guldmedaljören i boxning från 1936, Sten Suvio, den mångårige ministern och statsrådet Johannes Virolainen samt Eino Pyykkö, som senare utnämndes till köpingsdirektör i Träskända.” ”Dessa mina bästa vänner åt ofta judisk mat hemma hos oss under skolrasterna.” ”Vi hade ju ingen judisk skola hos oss. Ljuba Kamraksas (f. Bortnovsky) far Hirsch var judisk lärare för oss pojkar och modern Mina för flickorna. De besökte oss i hemmen. I nästan alla familjer var jiddisch hemspråket. Man åt kosher i nästan varje hem. Omkring 85 procent av judarna försörjde sig inom beklädnadsbranschen. Där fanns skräddare, hatthandlare, tre domare och till och med en läkare.” ”Judarna bodde nästan alla i Viborgs centrum. Schul (synagogan) låg lite utanför staden. Vår första rabbin var en gammal gubbe vid namn Segall. Efter honom kom Hirsch Nahum Maslovat och sedan rabbin Haschea Scher från Lettland. Den sistnämndes öde var hårt. Han blev kvar ensam i Viborg när vinterkriget började, men lyckades efter en tid återvända till sitt hemland, där han gick bort.” ”I Viborgs saluhall, Kulmahalli, kunde man köpa koshermat. Där fanns en kötthandlare vid namn Makkonen som hade två försäljningsdiskar bredvid varandra. Från den ena fick man kosher och från den andra vanligt kött. Makkonen fick inte själv sälja kosherköttet, det sköttes av våra egna. Köttet slaktades enligt judiska lagar. Varje torsdag stod mammor och bobes (mormödrar/farmödrar) i kö för kött och smågrälade om de bästa bitarna. Icke-judar köpte inte från den disken.”

”Kriget dödade Viborgs judiska församling. Den byggda träsynagogan fick en träff redan under krigets första dag och brann ner helt. Allt förstördes. Människorna hann lyckligtvis komma iväg innan kriget började. Själv var jag i armén och fick veta att polisen sagt till mina föräldrar att ta med mat för två dagar. Allt annat lämnades kvar i hemmet. Man fick bara ta på sig de kläder man bar. En paketbil från Paasivaara kom och hämtade dem och körde mina föräldrar 20 km utanför Helsingfors.”

Salomon Altschuler hamnade i Helsingfors via Åbo, där han arbetade en tid hos Klimscheffski. Hans föräldrar fick ett rum på Dagmarsgatan 9 i Helsingfors, i källarvåningen, dit även Salomon senare kom. Det var trångt. De första åren var svåra och Salomon Altschuler minns dem inte med värme. Enligt honom behandlade Helsingforsjudarna viborgarna ohövligt.

Men det fanns också ljusglimtar. ”Jag träffade min fru Doris av en slump. Jag jobbade i Åbo efter krigen och spelade fotboll i Makkabi. Vi kom till Helsingfors för att spela. Vid ett tillfälle var jag i centrum och såg Abi Kagan från Viborg vid Primulas hörn tillsammans med hans blivande fru Bashe. I deras sällskap fanns en ung, söt flicka som var Doris Weintraub. På kvällen var det gemensam fest på Makkabis klubb, där även Doris var med. Jag höll ett öga på henne. Jag åkte tillbaka till Åbo, men trivdes inte där länge till. Jag ville till Helsingfors och till Doris. På den vägen var det.” Mycket blev osagt även i denna berättelse, men avslutningsvis berättar Salomon Altschuler en rolig historia från Viborg. ”Gamle herr Kaplun talade dålig finska. Han kom en dag till min fars affär och bad en kvinna som jobbade där att ringa till Kravts. Flickan hörde att adressen var på Torkelgatan (Torkkelinkatu). När de svarade i telefonen frågade Kaplun: 'Är det Beku?' 'Nej, det är inte Beku.' 'Nå, är pappa hemma?' 'Ja.' 'Be pappa komma till telefonen.' Pappa kom. 'Är det Beku, kan du komma till oss på minjan?' 'Vart?' 'På minjan.' 'Vad, vart då?' 'Talar du inte jiddisch, är det inte Beku Kravts?' 'Nej, det här är Krause.' Flickan hade hört adressen rätt, men namnet fel. Sådant var Viborg.”

Salomon Altschuler minns allt från Viborg

Leif Furman – Tidskriften Hakehila 5/2006; 2/5767

Salomon Altschulers minne sviker inte. ”Jag minns allt från Viborg. Folkets namn, telefonnummer, adresser, allt. Jag minns din svärfars far också, advokat Herold.”

Ganska imponerande, eftersom jag nämnde min frus fars viborgska bakgrund för Salomon först under denna intervju. Men Salomon Altschuler är också en pigg åldring, med ett minne skarpt som få. Och åldern är ju bara 93 år. ”Vi är inte många viborgsjudar kvar i Helsingfors nu, ett tiotal. Jag är äldst av dem.”

Salomon Altschuler har goda minnen från Viborg. ”Vi hade en mycket fin församling i Viborg, omkring 270 personer. Den var enhetlig och inte många var så kallade 'bättre folk'.” ”Vi hade alla tänkbara aktiviteter i Viborg: där fanns församlingshemmet Ahdus, ungdomsföreningen Hazair, idrottsföreningen Kadur, scouter, Wizo, Fruntimmersföreningen, ett stort bibliotek och en judisk teater. Vi saknade ingenting. Själv var jag sekreterare i ungdomsföreningen och alla protokoll skrevs på jiddisch. Vi hade mycket umgänge och samarbete med helsingforsarna och åboborna.” ”Ungefär 85 procent av oss gick i finskspråkig skola, cirka 10 procent var svenskspråkiga och resten talade ryska som huvudspråk. Av de sistnämnda gick åtminstone den finska mästaren Wulf Gurevitsch i rysk skola. I de finskspråkiga skolorna fanns ingen antisemitism alls. Jag hade verkligen goda klasskamrater. Bland de främsta fanns OS-guldmedaljören i boxning från 1936, Sten Suvio, den mångårige ministern och statsrådet Johannes Virolainen samt Eino Pyykkö, som senare utnämndes till köpingsdirektör i Träskända.” ”Dessa mina bästa vänner åt ofta judisk mat hemma hos oss under skolrasterna.” ”Vi hade ju ingen judisk skola hos oss. Ljuba Kamraksas (f. Bortnovsky) far Hirsch var judisk lärare för oss pojkar och modern Mina för flickorna. De besökte oss i hemmen. I nästan alla familjer var jiddisch hemspråket. Man åt kosher i nästan varje hem. Omkring 85 procent av judarna försörjde sig inom beklädnadsbranschen. Där fanns skräddare, hatthandlare, tre domare och till och med en läkare.” ”Judarna bodde nästan alla i Viborgs centrum. Schul (synagogan) låg lite utanför staden. Vår första rabbin var en gammal gubbe vid namn Segall. Efter honom kom Hirsch Nahum Maslovat och sedan rabbin Haschea Scher från Lettland. Den sistnämndes öde var hårt. Han blev kvar ensam i Viborg när vinterkriget började, men lyckades efter en tid återvända till sitt hemland, där han gick bort.” ”I Viborgs saluhall, Kulmahalli, kunde man köpa koshermat. Där fanns en kötthandlare vid namn Makkonen som hade två försäljningsdiskar bredvid varandra. Från den ena fick man kosher och från den andra vanligt kött. Makkonen fick inte själv sälja kosherköttet, det sköttes av våra egna. Köttet slaktades enligt judiska lagar. Varje torsdag stod mammor och bobes (mormödrar/farmödrar) i kö för kött och smågrälade om de bästa bitarna. Icke-judar köpte inte från den disken.”

”Kriget dödade Viborgs judiska församling. Den byggda träsynagogan fick en träff redan under krigets första dag och brann ner helt. Allt förstördes. Människorna hann lyckligtvis komma iväg innan kriget började. Själv var jag i armén och fick veta att polisen sagt till mina föräldrar att ta med mat för två dagar. Allt annat lämnades kvar i hemmet. Man fick bara ta på sig de kläder man bar. En paketbil från Paasivaara kom och hämtade dem och körde mina föräldrar 20 km utanför Helsingfors.”

Salomon Altschuler hamnade i Helsingfors via Åbo, där han arbetade en tid hos Klimscheffski. Hans föräldrar fick ett rum på Dagmarsgatan 9 i Helsingfors, i källarvåningen, dit även Salomon senare kom. Det var trångt. De första åren var svåra och Salomon Altschuler minns dem inte med värme. Enligt honom behandlade Helsingforsjudarna viborgarna ohövligt.

Men det fanns också ljusglimtar. ”Jag träffade min fru Doris av en slump. Jag jobbade i Åbo efter krigen och spelade fotboll i Makkabi. Vi kom till Helsingfors för att spela. Vid ett tillfälle var jag i centrum och såg Abi Kagan från Viborg vid Primulas hörn tillsammans med hans blivande fru Bashe. I deras sällskap fanns en ung, söt flicka som var Doris Weintraub. På kvällen var det gemensam fest på Makkabis klubb, där även Doris var med. Jag höll ett öga på henne. Jag åkte tillbaka till Åbo, men trivdes inte där länge till. Jag ville till Helsingfors och till Doris. På den vägen var det.” Mycket blev osagt även i denna berättelse, men avslutningsvis berättar Salomon Altschuler en rolig historia från Viborg. ”Gamle herr Kaplun talade dålig finska. Han kom en dag till min fars affär och bad en kvinna som jobbade där att ringa till Kravts. Flickan hörde att adressen var på Torkelgatan (Torkkelinkatu). När de svarade i telefonen frågade Kaplun: 'Är det Beku?' 'Nej, det är inte Beku.' 'Nå, är pappa hemma?' 'Ja.' 'Be pappa komma till telefonen.' Pappa kom. 'Är det Beku, kan du komma till oss på minjan?' 'Vart?' 'På minjan.' 'Vad, vart då?' 'Talar du inte jiddisch, är det inte Beku Kravts?' 'Nej, det här är Krause.' Flickan hade hört adressen rätt, men namnet fel. Sådant var Viborg.”

Idrottsföreningen Kadur

Ur "Viipurin juutalaisen yhteisön vaiheita" (Den judiska gemenskapens skeden i Viborg), s. 82, avsnitt 7.2

"De unga i Viborg utövade många idrottsgrenar, men främst fotboll under den snöfria årstiden och skridskoåkning under vintrarna. En idrottsförening grundades i Viborg vars verksamhet inte egentligen var begränsad till någon specifik gren, men föreningens namn avslöjar ändå dess huvudgren. Idrottsföreningen Kadur var i praktiken en fotbollsförening (Hebr. Kadur = boll). I början av 1930-talet spelade laget en bortamatch bland annat i Sordavala mot det lokala laget. Kadur förlorade matchen klart med 3–0, men den lokala tidningen skrev ändå smickrande om viborgarna med tillhörande bilder.

Ur detta lag var det endast en som fortsatte sin idrottskarriär ända till toppen: Wolf Karni (ursprungligen Koseloff). Wolf Karni (1911–1996) bytte sedermera spelartröjan mot domartröjan och skapade en ståtlig karriär som en av landets främsta domare inom fotboll, handboll och även bandy. Han dömde till exempel tre fotbollsmatcher vid de olympiska sommarspelen i Helsingfors 1952, bland annat semifinalen mellan Jugoslavien och Tyskland. Samma år blev han, som första finländska domare, betrodd att döma en internationell match i England, nämligen England–Holland.

Även Vulf ”Vuli” Gurevitsch (f. 1904), som var finländsk mästare i tungviktsboxning år 1930 och samma år deltog i EM i Budapest med en fjärdeplats som resultat, hade i tiden idrottat i Kadur.

I tidskriften Ahdus kritiseras Kadur för att endast söka materiella förtjänster. Tidningen påminner om att huvudsaken borde vara att Kadur anstränger sig för att inkludera ett nationalistiskt innehåll i sitt arbete (skapandet av staten Israel), på samma sätt som judiska idrottsföreningar gjorde över hela världen."

Bröderna Abi och Tevi Kagan har upplevt Viborgs skönhet och krigets fasor

Eeva Nikkilä-Kiipula/STT, Helsingfors judiska församlings tidning Hakehila nr 5/2002; 2/5763

Karhumäki. Poventsa. Svir. Tali. Ihantala. – Det var hemska platser. Å andra sidan finns det inga andra platser än hemska i ett krig, reflekterar Helsingforsbröderna Abi Kagan (81) och Tevi Kagan (79) inför självständighetsdagen.

Nu sitter vi i den äldre broderns, Abis, vackra och soliga vardagsrum i Munksnäs i Helsingfors. Men ursprungligen är männen infödda viborgare. – Viborg var världens bästa stad. Det finns inget bättre, bedyrar båda unisont.

Ingen av dem har sett sin födelsestad sedan kriget, men de fräschar upp minnena likt andra viborgare i den inofficiella klubben ”Viborgs pojkar”, som träffas varje tisdag på en restaurang i centrala Helsingfors, där ett av kabinetten till och med är uppkallat efter Viborg.

– Vid träffarna pratar alla så mycket de bara hinner. Det är oerhört roligt. Nyligen träffade jag en klasskamrat där som jag senast såg 1939. Där satt vi sedan vid samma bord, skrattar Tevi.

Viborgs judar var särpräglade

I Viborg hade den judiska gemenskapen på ett par hundra personer en egen synagoga i trä. – Den, liksom vår begravningsplats, förstördes i bombningarna under vinterkrigets första dag, minns Abi. Till skillnad från andra judar i Finland hade viborgarna också en egen klubbbyggnad i två våningar med bibliotek, kök och festsalar.

Viborgs judar, inklusive bröderna Kagan, är fortfarande stolta över den särprägel som skilde dem från andra judar i Finland. – Språket var en avgörande faktor. I Viborg talade vi finska, jiddisch, ryska och svenska. Vi hade en internationalism. I Helsingfors talade judarna till exempel svenska. De var på den tiden allesammans svensktalande, karakteriserar Tevi med en skämtsam blick.

Hemstaden tömdes snabbt

Familjen Kagan hade en hatt- och pälsaffär i Viborg som de tvingades lämna när vinterkriget började. Föräldrarna samt Tevi och hans syster reste till Varkaus, där de hade släktingar. 18-årige Abi stannade kvar i Viborg för befolkningsskyddsuppgifter (VSS). – Av förkortningen VSS blev det till slut en skämtfras: vasen silmä sokea (vänster öga blint), skrattar bröderna.

Efter evakueringen var staden nästan öde, och knappt några civila bodde kvar. Abi arbetade som förstahjälpare i sin hemstad under vinterkriget. – När jag lämnade Viborg den 18 februari 1940 fanns det ingen kvar där, berättar han.

Tevi minns levande när de i Varkaus fick beskedet om att den första bekanta pojken hade stupat. – Min syster grät över honom i en vecka. Och samma situation upprepades varje gång ett nytt dödsbud kom.

Under mellanfreden flyttade familjen från Varkaus till Helsingfors, där en hyreslästhet väntade. För viborgarna var allt främmande i huvudstaden.

Det vanliga vardagslivet fortsatte dock inte särskilt länge; redan i januari 1942 ryckte Tevi, som arbetat på Wärtsilä varv, in i armén i Fredrikshamn. Abi å sin sida svarvade granater i Jakobstad under mellanfreden, tills han 1941 påbörjade sin militärtjänst i Tavastehus. Där gick han också underofficersskolan.

Situationen i Vuosalmi var ”helt fruktansvärd”

När fortsättningskriget började hamnade bröderna på olika fronter: Abi vid Maaselkä-näset i Östkarelen och Tevi vid Svir och på Karelska näset i general Lagus trupper.

Abi tjänstgjorde inom artilleriet med eldledningsuppgifter. – Striderna fanns där, och de var tillräckligt många, konstaterar han galghumoristiskt.

Det värsta låg dock framför dem: den ryska genombrytningen på Karelska näset sommaren 1944. – Vi försökte med ett hårt motanfall i Vuosalmi, men ryssarna tog sig över Vuoksen. Det var helt fasansfullt. Allt som kan komma ner från luften föll över oss, beskriver Tevi.

Till slut hoppade han i skydd i en stor grop där en bekant man från samma division redan befann sig. – Situationen var fruktansvärd.

Eldstriderna fortsatte, och när Lagus män ryckte fram på Näset mötte de panikslagna desertörer. – Å andra sidan är desertör kanske ett lite fult ord om en människa som har förlorat nerverna, funderar Tevi.

Han anser att alla stridsplatser på Näset var hemska, men en var värre än alla andra – Ihantala i juli 1944.

Svårt att finna skydd i Ihantala

Striden i Ihantala utkämpades på ett hårt lerfält där soldaterna hade svårt att hitta skydd. – En tidigare grävd skyttegrav räddade många människoliv, berättar Tevi.

Själv minns han hur han sökte skydd under ett stort flyttblock som fortfarande står kvar på fältet. – Det var ett sådant fruktansvärt dån där att jag tappade hörseln på båda öronen i tre dagar. Det bara susade i dem. I de striderna stupade generalmajor Einar Vihma.

I Ihantala hade finländarna tillgång till effektiva pansarnävar från Tyskland. – Varje kille hade en pansarnäve. De användes bland annat mot nedgrävda ryska vagnar. Vi har många gånger efteråt med grabbarna undrat hur vi kom därifrån levande.

I slutet av augusti, ungefär en vecka före vapenvilan, drog sig Tevi tillbaka tillsammans med de andra av Lagus män. De färdades på cykel i ösregn tills det första huset dök upp på Enso-sidan. Där fanns bara en gammal husbonde som sade till männen: ”Pojkar, ni har tur när ni flyttar och det regnar.” – Jag kommer aldrig att glömma den mannens ord, minns Tevi nästan 60 år senare.

Reträtt i god ordning

Från Enso evakuerade Lagus män gods dygnet runt till den finska sidan. – Jag minns hur pojkarna slog ett stort hål i pappersbrukets vägg, och vi fick ut pappersmaskinen därifrån, minns Tevi.

Abis trupper drog sig i sin tur tillbaka från Karhumäki mot Finland med enorm brådska. – Ingen panik förekom dock, utan återtåget skedde enligt en förplanerad tidtabell. All utrustning var tvungen att tas med. – Om vi tvingades lämna kanonerna förstördes slutstyckena så att de blev obrukbara.

Tevis krigsinsats fortsatte ännu i Lappland, där han deltog i att driva ut tyskarna.

Ingen kännedom om judeförföljelser vid fronten

Under kriget upplevde bröderna Kagan ingen konflikt i att tyskarna var finländarnas vapenbröder. – Vid fronten hade vi ingen aning om tyskarnas förföljelser av judar. Det blev klart för oss först efter kriget, säger båda.

Dessutom var målet med kriget kristallklart för dem: att strida i Finlands armé för Finlands självständighet, konstaterar de.

Ingen av dem mötte tyskar ansikte mot ansikte under kriget. – Min närmaste ”kontakt” var när jag hörde hur general Lagus skällde ut tyska soldater i Tali. De hade en dag gett sig av med sina fina Tiger-stridsvagnar och lämnat oss finländare kvar där med våra gamla vagnar, minns Tevi.

De upplevde inte heller någon form av antisemitism i armén under kriget. – I mitt gäng var det nog ingen som ens visste att jag var jude, påpekar Tevi, och Abi nickar instämmande bredvid.

Mardrömmar under en tid

Minnena från kriget är klara hos båda, men de berör inte längre lika direkt som precis efteråt. – Det första halvåret drömde jag mardrömmar, och när jag vaknade var pyjamasen alltid svettig, beskriver Tevi. – I mardrömmarna försökte jag alltid fly, men jag kom aldrig fram. Gradvis försvann dock mardrömmarna. Tiden gjorde sitt, bekräftar Abi.

Tevi säger att han känner igen en känsla av obehag på en viss plats. – Känslan kommer när jag besöker hjältegravarna i vår sommarstugeförsamling Längelmäki. Det är en liten kommun, men hjältegravarna är väldigt många, suckar han.

Finlands judar i vinter- och fortsättningskrigen

Cirka 300 judiska soldater red i Finlands armé under vinter- och fortsättningskrigen. Utöver dem fanns ett tiotal kvinnor i Lotta Svärd- och sjukvårdsuppgifter. Totalt stupade 23 judar, varav 15 i vinterkriget och 8 i fortsättningskriget. Cirka åtta procent av de judiska soldaterna stupade, vilket var mer än från någon annan församling i Finland (de judiska församlingarna hade vid den tiden totalt cirka 2 000 medlemmar).
Med tillstånd från högkvarteret uppfördes en fältsynagoga vid Svirflodens strand, dit judiska soldater kom till fots, på skidor eller till häst för gudstjänst, medan till och med tyska soldater såg på. Två tidningar förmedlade stämningarna från de judiska soldaterna till hemfronten: Front-Karolina och Makkabi. 17 judiska soldater befordrades till officerare.
Det tyska järnkorset tilldelades tre finska judar: en kapten på den norra fronten, en överläkare vid ett sjukhus i norr och en sjukhuslotta. Samtliga vägrade ta emot utmärkelsen.
På självständighetsdagen 1944 överlämnade presidenten, fältmarskalk C.G.E. Mannerheim, en lagerkrans till församlingen i Helsingfors synagoga till minne av de stupade judiska soldaterna.
Föreningen för judiska krigsveteraner har drygt femtio medlemmar, varav 40 bor i Helsingfors och Åbo, resten utomlands, till exempel i Israel och de skandinaviska länderna. De judiska krigsveteranerna tillhör även Finlands Krigsveteranförbund rf.

VIBORGS JUDISKA FÖRSAMLING