VIBORGS JUDISKA FÖRSAMLING

Tvisterna kring budgetfrågan, som vanligtvis aldrig kan tillfredsställa alla, har redan nu helt upphört. I stället för det avgångna förvaltningsrådet arbetar nu redan ett nytt. Ingen vet hur dess arbete kommer att se ut under det kommande budgetåret; om det väntar ett godkännande eller ett avsked. En sak måste dock redan nu erkännas och välkomnas å allas vägnar: det nya förvaltningsrådet arbetar mycket energiskt, både i ekonomiskt och intellektuellt avseende. Enbart detta faktum är av stor betydelse.

En ny vår håller redan på att vakna. Må den bli så vacker att det blir möjligt för den att skänka tillbaka det som de föregående våren, sommaren och vintern har berövat oss. Redaktionen för tidningen ”Ahdus” deltar i den dystra ton med vilken det judiska samfundet i Viborg har genomfört den årliga redogörelsen för församlingens, Ahdus-föreningens och de övriga styrelsernas förluster. Redaktionen hoppas att alla nedslagna hjärtan ska finna tröst genom att med tillförsikt ägna sig åt gemensamma angelägenheter. Ve dem som har gått bort och som inte kan fås åter – med dessa ord hedrar redaktionen de avlidnas minne.

Hur länge den judiska diasporans historia än har pågått, finns där inte ett spår av sådan glädje som inte också har blandats med sorg. Detta noterades redan under de första åren av förskingringen, och så lär det förbli fram till den sista stunden av folkens stora befrielse. Å ena sidan hör vi från Palestina, till vilket det judiska folkets öde och existens är kopplat, det rop som de judiska massorna gett upphov till: ”Judeens berg längtar efter era steg och de sträcker ut sina armar mot ytterligare tiotusentals av er”. Under en tid av nöd, hunger och miljonarbetslöshet i mäktiga stater utför det lilla Palestina ett mirakel genom att söka händer som vill arbeta, och detta har stärkt tron på profetens ord: ”Jag skall bygga upp dig på nytt”. Å andra sidan hör vi i stället det hjärtskärande klagoropet från över två miljoner torterade bröder, bröder som svälter och väntar på ett tecken på medkänsla utifrån. Det verkar som om det högtstående kulturlandet har förvandlats till ett skräckinjagande Gehenna och att det vill utplåna hundratusentals av våra bröder, bara för att deras föräldrar en gång i tiden var judar. I Goethes, Nietzsches och Schillers hemland har uråldriga, absurda vapen väckts till liv, och deras landsmäns hånfulla handlingar väcker ett förakt blandat med kväljningar bland judar världen över; till detta fogar även Finlands judar sin egen protesterande röst. Likväl är Hitler inte den judiska historiens första Haman, och Berlin är inte det första Susa. Ända tills nu har judendomen haft ett svar på sådana fenomen, och att ge detta svar har alltid hjälpt judarna att överleva fienden. Det svaret är enighet. Enighet är ett vapen som historien har legitimerat, och därför får vi aldrig släppa detta vapen ur våra händer.

Inte heller vårt eget ”Ahdus” i Viborg bör endast vara en nött fras, utan namnet måste motsvara innehållet. Vårt Ahdus-hus här är det judiska samfundets ”nationella hem” i Viborg. Tyvärr är dock den gemenskapliga sammanhållningen (=ahdus) inte lika stor som Ahdus-byggnaden. Mer än en gång blir man bedrövad när man tänker på människan. En av huvudorsakerna är säkert att det i Finland inte publiceras någon jiddischspråkig tidning, eller överhuvudtaget någon tidning för judar. Här bor 400 familjer. Om de ändå vore fler! Fler än tre minjanim-föreningar och samfund, och den enda fria estraden för alla dessa är det årliga årsmötet. Men tänk om någon som lider av rampfeber inte kan infinna sig på årsmötet, då blir han helt utan möjlighet att säga sitt. I en tidning har såväl privatpersoner som hela samfundet alltid bättre möjligheter att uttrycka sin åsikt, antingen i form av en artikel eller ett öppet brev. Man har rätt att kräva svar på ett brev, och på så sätt drar även andra nytta av frågan och svaren. Nu gör vi oss till åtlöje genom att erkänna oss som enfaldiga drömmare, för vad spelar 400 familjer för roll när 4/5 av dem, av kända orsaker, inte tänker läsa en tidning på jiddisch? Vi svarar att till och med 1/5 av de antagna läsarna kan ge möjligheten att ge ut en jiddischspråkig veckotidning. De judiska församlingarna i Finland skulle till och med kunna förpliktigas att betala en bidragsavgift. Den nuvarande situationen kan inte ens jämföras med det. För närvarande skulle tidningen kunna locka de ungdomar som en dag ska ta över som arvtagare till de nuvarande samfundsledarna. Vi konstaterar ytterligare att det första draget ligger hos det judiska samfundet i Viborg; Ahdus-föreningen utarbetar en plan som hela det finländsk-judiska samfundet sätter i verket.

Världen betraktar Viborg som hjärtat i den finländska judendomen. Även i uppbyggnadsarbetet i Palestina skyndar vi på bättre än samfunden i Finlands andra städer. Hur många gånger har vi inte haft tillfälle att höra ord som kommer direkt från hjärtat hos stadens aktade samfundsmedlemmar: ”Ahdus är vårt barn, det är vi som har fött det och presenterat det (för världen), och som vi jämrar oss när vi ser det försummat och övergivet”. Sant, ”Ahdus” är ditt lagliga barn, bara det att hen snart är 15 år gammal, må hen leva!, men hen talar ännu knappt ett ord. Det judiska samfundet i Viborg är skyldigt att hjälpa barnet att tillägna sig språket, och må barnet tala till de andra städerna. Detta nummer ser ännu ut som ett missfoster, och endast om det judiska samfundet i Viborg så önskar, kommer missfostret en dag att bli en respektingivande vuxen, och det kommer att lända hela den judiska befolkningen i Finland till ära.